Fafnersbane

Rött som guldet vid hans kropp
Flyter vår faders blod
För det du gjort jag förbannar dig
Intet skall du få

Ormskepnad skall jag taga
För att vakta det som är mitt
Girighetens klor griper hårt i mången man
Ty förbannelsen finns än kvar
Nu en ensam liten man blir förgiftad av dess tand
Ty guldet, det är människans baneman

I härden som brinner likt min broders eld
Min hämnd jag formar i järnet jag smider
Svärdet som skall dräpa den best som besitter
Rikedom och mäktigt håg, en visdom som skall bliva min

Jag sköljer min kropp uti ormens blod
och jag känner styrka växa sig stor
Kraften är min och dess skatt likaså
Men jag känner det finns något mer ändå

Djupt i dess bröst, fåglarnas röst
En visdom som aldrig var menad för män

I drömmen är jag mäktig
Min klinga hugger
Jag vaknar aldrig upp igen

Girighetens klor griper hårt i mången man
Ty förbannelsen finns än kvar
Nu en ensam liten man blir förgiftad av dess tand
Ty guldet, det är människans baneman